crazy but true

2012-08-28
20:21:00

Lirry a love story- Kapitel 7

I förra kapitlet...
Vi var officiellt över och det visste jag redan innan.  Det spelar ingen roll om jag så ens kom till hans hus. Han vill inte ha mig tillbaka och kommer aldrig vilja prata med mig igen. Och det är mitt eget fel.
  ( Bild1. Linn och hennes mamma, bild2. lådan, bild3 volvon, bild4 linns kläder och bild 5 James)





Nobody’s perspective

Det var en varm och solig dag den 3/6 2012. Det var söndags eftermiddag och Linn packade i det sista i flyttkartongerna som stod i hennes rum på golvet bredvid henne. Linn sträckte sig efter den lilla lådan som låg under sängen och hon suckade för sig själv när hon inte nådde den.  Hon la sig ner på mage istället för att lättare nå lådan och denna gång funkade det. Det yrde omkring henne när hon blåste bort dammet på lådan och hon fick ett svagt leende. Det var lådan som hade legat där i lite mer en ett år. Då Harry hade lämnat henne och hon hade lagt bort alla minnen som de hade tillsammans för att kunna gå vidare från honom. Lådan lades i flyttkartongen och Linn reste sig från golvet och gick ut ur sitt rum.

Linnsperspektiv

-          Hey James I´m ready to pack in the boxes in the car now.  Sa jag och tog de sista stegen som behövdes för att komma in I köket där mamma och James satt och drack te. James vände sig emot mig när jag kom in och gav mig ett leende.

-          Okay let´s do it. Jag gav honom ett leende tillbaka innan vi gick och hämtade de tre återstående lådorna som fans kvar I mitt rum.  

 

_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_

 

-          Bye mum, I´m going to miss you so much. Jag kramade om min underbara mamma och hon började självklart gråta.

-          I´ll miss you too, but I promise to come and visit as soon as possible when you´ve fixed the apartment. Hon kramade om mig hårdare och gav mig ett leende.

-          And I promise to call you almost every day and now when we arrive. Hon nickade och jag gick och satte mig i den blåa Volvon bredvid James.

-          Bye Miss Barclay. Sa han och vinkade glatt till mamma innan vi svängde ut från utfarten.

-          Can you believe we´re doing this? Jag kollade på honom upprymt som ett litet barn och han skrattade sitt gulliga skratt som bara han hade.

-          What do you mean? That we move to London or for us to do our own television show? Han kollade på mig med ett leende men samtidigt som han var seriös och jag kunde inte låta bli att fnissa.

-          I don´t know. Nothing out of this feels real at all. It´s just so sick. Jag skrattade åt mig själv och sedan brast James också ut I gapflabb. Jag menar liksom hur ofta får två artonåringar chansen att få göra en egen intervju show för kändisar egentligen? Så sjukt. Och att få göra den med sin bästa vän är inte heller dåligt för då kommer man aldrig få det tråkigt eller ha några pinsamma tystnader under pauserna och rasterna. James är den personen sen ett år tillbaka. När Harry hade stukigt och jag börjat skolan igen så hade han varit ny i klassen och vi klickade direkt. Vi har samma sjuka humor som ingen annan förstår. Vi har samma intressen och gillar samma filmer, musik och andra saker. En perfekt bästis helt enkelt och det hoppas jag han alltid kommer att vara så det inte slutar som med mig och Harry.  


Skulle ha kommit upp tidigare men har haft lite problem med att få internet på min data men nu är det här. Lite mellan kaitel så att ni vet vad som har hänt.

Men jag undrar fortfarande om jag ska ändra namn på bloggen eller ska den heta så som den heter?

See ya;D